bridgetjonesblirmamma

Jag åt tjusig lunch med jobbet och kände instinktivt att det här glaset vitt borde nog inte jag dricka. Dagen efter grät min Mr Darcy och jag av glädje när två graviditetstest visade tydliga blå plus. Jag var + 1 på den finaste gästlista som finns. Vårt lilla embryo, vi älskade dig så och vi var så oroliga!

Eftersom jag var 34 år gjorde vi ett så kallat KUB-test. Vi grät igen när vi fick se vår son för första gången på ultraljudsskärmen. Och sen grät vi ännu mer, för testet visade på ökade risker. Vi fick snabbt en tid för ett moderkaksprov och instruktioner hur man skulle tvätta sig innan för att inte få en infektion. Instruktioner om att ha fylld blåsa så att de inte skulle sticka fel. Och information om risken för missfall efter ett prov.

Jag var så rädd. Sticket var obehagligt, som en metkrok ner i magen. Jag orkade inte gå till jobbet innan jag fått reda på svaret, satt skräckslagen hemma i soffan. Rädd för svaret och rädd för missfall. Läste i Mammapraktikan att omföderskor skulle kunna känna fosterrörelser nu. Då kom det. Bank, bank. Som ett slags "Jag är här mamma, jag lever!"

Sen kom beskedet med posten. Allt var normalt.