Mammaåret - från kaos till lugn
En av mina klokaste vänner sa när bebin var sisådär två månder att många av hennes vänner tyckte att första året med barn var jättejobbigt. Varför är det ingen som vågar prata om det?
Jag är lycklig över bebin som kan dra runt gåvagnen själv. Nu är jag lugn.
Min son är sju veckor nu och inget har blivit som jag trodde. Det är som du skriver ensamt att vara hemma. Det var ingen som sade innan att det kunde kännas så! Alla sade bara hur himla mysigt det är att vara hemma med sin lilla bebis. Många verkar också tycka att det är jobbigt att tiden går så fort, att bebisen växer så fort osv. Jag längtar tills han inte är en liten bebis längre! När han inte är så ömtålig längre och man kan kommunicera med honom. Få veta varför han skriker.
Tror att mitt problem är att jag alltid tagit för stort ansvar. Att få barn blev ett överväldigande ansvar.
Det är svårt att slappna av när man känner ett enormt ansvar och stress över det. Tror många ändå känner så i början - panik över att jag ska ta hand om det här lilla krypet och att det hänger på MIG! Men det verkar vara en del av att bli förälder. Känner med dig!
