bridgetjonesblirmamma

Så mycket snö! Vår son får åka pulka till förskolan.

Jag tror att mina jeans från H&M har växt för att de är urtvättade. Men jag ska tänka positivt. Tänk om jag gått ner ett mamma-kilo och jag kan ha en storlek mindre? Som Bridezilla (jo, nu ska jag bli det) måste jag tappa några kilon för att inte börja gråta när jag kollar klänning på rean i sommar.

Jag har börjat träna. Kan man säga det när man gjort det två gånger? Igår kväll var jag stressad över en hel del saker. Sen gick jag dit. Till det läskiga gymmet och gick på pass i ful t-shirt och fula gympabyxor. Efteråt: stressen bort och alla må bra-endorfiner började verka. Hela vägen hem blev det pepp med Jay-Z.

Vilken underbar lunch! Mr Darcy och jag har tittat på ringar och bestämt oss. Fort gick det och tjusigt blir det. Proffsigt hos Herr och Fru Lohse på Hornsgatan. Tack för hjälpen! Det blir råbra! Och när jag går därifrån så kan jag inte tänka på annat än att de som jobbar i bröllopsbranschen måste ha ett riktigt roligt jobb. Så kul att till och med Ebba Von Sydow ska jobba med det!

Slumdog Millionarie. Jag stängde av när de kloroformade den lilla föräldralösa pojken för att göra honom blind. Jag vill inte se barn lida. Jag vill bara se romatiska komedier. Jag vill inte se något som påminner om verkligheten.

Stöd Unicef! Som världsförälder eller ge ett bidrag direkt till katastrofen på Haiti.

Jag vet inte vad som har hänt. Tre veckor ledigt och två nyblivna föräldrar som inte är lika överspända längre? Hur som helst är jag helt pirrig av förväntan. Jag orkar läsa böcker igen, jag orkar lyssna på musik igen och inspireras av Jenny Wilson, hennes blå mascara och Marcus Söderlunds video. Jag vill lära mig nya saker, sitta i skolbänken och bli en bättre kreatör och jag vill äta tjejmiddagar och träffa människor som jag är nyfiken på. Jag har de där New York-människorna nära, på Facebook och LinkedIn. Det känns bara som ett knapptryck bort. Jag är allt annat än den våta fläck jag blev av den traumatiska förlossningen.

Efter några dagar på förskola kan vi konstatera att vår son är en upptäckare. Han nöjer sig inte med att vara inne på sin avdelning, han vill vara på alla och gärna leka med äldre barn. Och han är en gullis. Han ger barn som gråter mjuka djur och nappar, han hjälper till.

Samtidigt oroar jag mig, han varken sover eller äter på förskolan. Och ingen av de andra barnen öppnar dörrar, tänder lampor, tuggar på fluffiga spegelramar eller klättrar på bokhyllorna. Men det verkar som han vet vad man "får".

Jag är så glad att han är social, utåt och inte det minsta blyg.

Jag minns min första skoldag. Min bästis och jag var så överlyckliga över att få börja skolan att vi sprang in i klassrummet. Det misstolkades att vi var busiga/olydiga.

Jag tror att min son är väldigt lycklig.

Ouuui! Fotograf bokad. Nu känns det på riktigt. Kolla in de här förtjusande bilderna! Med Carrie-skor och allt. Vilket par.

Har en väninna som alltid peppar mig, som alltid säger bra saker. Var på middag och kom hem så sent som halv två. Så sent har jag inte varit uppe på två år! Två år. Men det gick fint idag. Vi är inte lika stressade längre, Mr Darcy och jag. Nu är det pepp på att ta tag i jobbet, dagis, träning och bröllop! Tack L. Du är mitt fokus och betyder mer för mig än vad du tror.

När min son var så stor att han kunde sova tre timmar i sträck (i början ammades och tilläggsmatades det varannan) kunde jag parkera honom en lunch under bardisken på Le Rouge och äta i lugn och ro med Mr Darcy. Detta hände en gång (!) för att vara exakt och var helt underbart. Som en dejt. Annars var jag galet oavslappnad som nybliven mamma. Skälen är många. Men sen när jag blev lite mer slapp var det tvärtom med min son. Då började han krypa och sticka fingrarna i alla kontakter han såg och klättrade in i öppna spisar. Och när han började gå ville han inte vara utan oss en enda stund. Vi har liksom alltid varit med, kanske har vi lekcurlat också. Jag vet inte. Men nu! Nu! På spårvägsmuseet har de leksaksjärnvägar. Vår son älskar dem! Häromdagen kunde vi dricka kaffe och sitta bredvid och bara ta det slappt. I en hel kvart!

Det tristaste med att inte ha ett bröllop med mottagning eller fest i anslutning till vigseln är att inte ha sina bästa vänner med sig. Jag har haft äran att vara tärna fyra gånger och jag vet hur mysigt det är under förberedelserna inför vigseln.

Vi ska gifta oss. Det blir en liten ceremoni med de allra närmsta. Med en minimal budget är det här viktigast för mig: ring, klänning, vacker plats att vigas på, bröllopsmiddag för två och natt på hotell. Och fotograf. Det är ju faktiskt hur viktigt som helst. Som jag brukar säga till mina kunder om vi planerar ett event: om det inte finns på bild eller film har det inte hänt.

Det kommer att komma ett inlägg då och då, för att komma ihåg stora steg i en mammas utveckling. Eller i mitt barns. Men inte lika ofta.

Min son är "stor" nu. Han vill skala potatis, sorterar dem i kastrullerna på bänken. Han drar rullgardinen upp och ner. Han kan sätta ihop Brio-clownen på ett kick. 15 månader och säger "ka" för katten som stryker nere på gården. Vi letar radhus och har blivit svennebananer.

År 2010 ska jag gifta mig med Mr Darcy. Och ta hand om min tid.

Min gamla fröken (47) undrade hur gammal jag är nu. 36! Och dagen innan julafton ska jag fira en finfin vän. Han fyller 40. Och ska få en pepparkaka med 40 på. I neongrön kristyr. Hur fort går inte tiden? Jag minns när min gamla fröken var 28.

När min son vaknar ska  vi spritsa kristyr på pepparkakor. Jag är en julknarkare! Älskar det.

har jag hunnit köpa eller skriva. Men jag har fått flera, och ett är speciellt. Från min gamla fröken. Hon som en gång fick mig att börja skriva på allvar. Jag vågar inte öppna. Sist jag fick brev från hennes så svarade jag och berättade om den svåra förlossningen och tiden efter.

Innan jag gick in till min son imorse tände jag granen som vi av olika anledningar piffade redan igår. Och jag har aldrig sett något så rart någonsin. Tindrande ögon fulla av förväntan. Som älskade granen och plundrade den direkt på en lågt hängande pepparkaka!

För mycket på jobbet. Men idag ska vi köpa gran!

Jag älskade julkalenderprogrammet Trolltider på SVT. Jag byggde upp en egen liten trolltidervärld hemma. Det sägs att man vill återskapa sin barndom när man får barn. Åtminstone bitarna man tyckte om. Det stämmer så bra för mig. Jag vill ha min barndom, den fram till jag var sisådär 9. Och så lite mer och lite bättre.