bridgetjonesblirmamma

Den andra goda väninnan som också börjar på J bor i London efter många år i USA. I London är det dyrt som tusan att ha barn på nursery school, det kostar sisådär 10 000 pix i månaden. Nu säger J att dagis kostar lika mycket eller mer i NYC. Att man bor sämre i NYC än i London. Att man har två veckors osammanhängande semester, ingen sjuklön eller VAB. De dagarna ska man istället jobba igen. Och så ska man älska sitt jobb högre än familjen. Jag visste om den korta semestern. Men nu förstår jag varför alla Nanny-böcker utspelas på Manhattan.

Jag har fått den frågan på riktigt. När min son var fyra månader. Som nybliven mamma blev jag råstressad av andra mammor som drog iväg på babysim två gånger i veckan, babysalsa och öppna förskolan. Deras bebisar verkade älska att sjunga, dansa och simma. Så jag följde med. Min son somnade på öppna förskolans babysång och skrek på kyrkans. Han ville hellre lära sig att rulla från rygg till mage när tanterna tog fram gitarren. Nu spelar Mr Darcy gitarr hemma och jag sjunger Blommig falukorv lite när det passar.

Som mamma första gången är det lätt att tro att alla andra vet bättre än en själv. Fick den här DN-artikeln urriven av en klok dam. Är det inte slående? Att vara en bra förälder står högst på statuslistan och då ska man minsann aktivera sitt barn för att bevisa det. Växla ner, någon?

heter en ny bok av konsulten Karin Lilja. Läser dagens artikel i Svenskan som handlar om den och om fenomenet downshifting. Som föräldraledig  med en bebis har man knappt tid att ta en dusch. Allt ska göras (som att blogga) när barnet sover. Jag gör mindre och mindre när min son sover. Jag försöker oftast slappa eller laga mat med Mr Darcy.

Det är fantastiskt att växla ner en hektisk livsstil bara genom att bli förälder. Det kanske kommer tillbaka när jag börjar jobba igen, vad vet jag. Men. Just nu. Jag har växlat ner jakten på den perfekta garderoben, de "spännande" resorna och fritidsintressena. Och jag har växlat ner tvångsumgänget och tvångsutgångarna. De är obefintliga!

I Nevvan kan man få brunchägget sunny side up och känna sig glad bara av att det heter så. I Stocken kan man äta våffelbuffé för 65 pix. Med sin glada lilla unge i en barnstol bredvid en annan liten unge i barnstol som tjuter av kompislycka. Är det så att bli förälder? Att man njuter mer av här och nu?

Mejlar min väninna J i Bryssel. Hon säger att viktigast när man flyttar utomlands med en ettåring är ett bra boende och dagis. Det låter klokt. Vi kanske ska åka på studiebesök och se hur dom har det. Vill veta mer om hur det är att leva med barn i NYC.

Jag har blivit headhuntad till en reklambyrå i Nevvan. En riktigt bra byrå. De vill att jag ska ta med mig bebisen och mannen och komma. Vågar jag? Vågar vi? Är det inte mycket skönare att stanna här i vår snart färdigrenoverade lilla lägenhet, köpa en beggad bil efter föräldraledigheten och bara oroa oss för om vi får en dagisplats? Hjälp!

"Ju mer man är med sitt barn, desto mer vill man vara med sitt barn. Ju mer man ger desto mer får man. Och tvärtom."

Ungefär så sa goda väninnan L när hon och jag var på restaurang för första gången sen min son föddes. Samma restaurang jag var på med jobbet då jag misstänkte att jag var gravid för första gången. Tiden är rund.

När jag var gravid googlade jag hela tiden efter information. Om bebisens utveckling, om KUB-test och listor på vad en nyfödd bebis behöver. Hittade en hel del foruminlägg, några sajter och en och annan blogg. Det skummaste inlägget var skrivet av en tjej som hade byggt ett babygym av toarullar.

Jag tycker att en av de absolut gulligaste mammabloggarna är Amy's. Och så fina bilder! Vilka fler mamma- eller pappabloggar ska man läsa?

att stoppa i munnen är förstås Kalikå's maskskallra! Nu vid 6 månaders ålder undersöker vår son noga håret på maskens huvud. Tack A för presenten! Vår sons nyfödda kusin ska få en likadan. Finns bl a på Happy Lina där jag har lånat bilden.

Jag mådde som dagen efter i sisådär 18 veckor när jag blev gravid. Alltså i flera månader! Det enda som hjälpte mot illamåendet var att äta. Helst sånt man gillar när man är bakis. Godis. Chips. Urk. Jag gick upp 30 kilo i vikt och var enorm i slutet. Då kunde jag inte gå, stå eller ligga för jag hade en sån vidrig foglossning. Den smärtan gick inte att lindra. Det var hemskt.

Men någonstans där i mitten, runt vecka 20, mådde jag suveränt och var fin i mammakläder. Då åkte Mr Darcy och jag till London och shoppade. Det finns en hel gata med exklusiva mamma- och bebisaffärer i Kensington. Jag köpte ett par vråldyra vita jeans och en skötväska på Blossom, en superfin rosa aftonklänning med orange foder på Formes och så flera 5-pund-fynd på GAP, bl a chinos med låg mudd.

Jag hoppas att alla preggersdamer får känna sig riktigt fina någon gång. Eller helst hela tiden! Särskilt om man går upp sjukt många kilon och inte kan ha vanliga kläder, som många verkar tävla om att kunna ha under graviditeten. För att kunna visa upp "Dagens outfit" i en blogg. Oj, vad avundsjuk jag har varit! Samtidigt peppad av att se Gwen Stefani. Cool och stor. Heja!

Från att läsa He's just not that into you (som nu blivit film - måste se den!) till Mammapraktika på ett år. Så fort gick det från singel till sambo och gravid.

Mammapraktikan fick jag som tips från min goda vän K som är barnmorska. Läs den och kolla sajten growingpeople. Som gravid kunde jag bara ta in just gravid, inte att bli mamma och få en bebis. Men från det att var son var några dagar gammal började vi läsa Växa och upptäcka världen som så många andra har upptäckt före oss. Den följer bebisens utveckling vecka för vecka. Läs den också!

Jag kommer att blogga om alla böcker som jag har läst eller vill läsa om graviditet, barn och uppfostran. Och kanske om några fler singelhandböcker. Haha!

Mr Darcy har haft det på känn några dagar. En lite grinigare son som gnager extra mycket på sin giraff. Och jo, minsann det är ett risgryn vi ser. Vänster framtand, välkommen!

Som vår son gnager extra mycket på just nu är hans absoluta favoritleksak. Tack snälla C för presenten! Så nu tipsar jag om Sophie, den franska giraffen som passar precis i ett litet barns händer, utmärkt att smaka på och piper kul. Hittade Sophie i Sverige på nätbutiken Busigt. Köp! Baby-must-have!

Jag har jobbat med reklam i över 10 år. Alltså som skapare av reklam på en reklambyrå. Och jag kommer säkert att återkomma till det i bloggen många gånger eftersom det tar och har tagit upp en stor del av mitt liv.

Som blivande föräldrar har vi fått en hel del reklam och goodie bags - till och med på BB och hos mödravården. Jag har girigt tagit emot alla rabattkuponger (som verkar funka bättre än någonsin i lågkonjunktur, haha läs denna underbara artikel i Vanity Fair), erbjudanden och produkter. Nästan alla gratisgrejer har vi använt. Men vi kastade Indomin-tuben på inrådan från BVC och trots många, många gratiskuponger köper vi varken barnkläder från Kapp-Ahl eller blöjor från Libero. Liberos reklam har vunnit priser för att den är så "bra" och vi lusläste Liberos gratisbok under graviditeten. Det spelar ingen roll. Pampers är skönare för vår bebis. Men Liberos engångshaklappar var inte så dumma, de kom i ett gratispaket som vi hämtade på Lindex...

Jag har gått från singel till mamma på två år. Från enstaka varuprover med bindor och ett årligt erbjudande om födelsedagsmiddag på inte så flotta restaurang Patricia till att få en gratis blöjhink och leksak från Fischer Price. Jag tillhör en ny målgrupp.

80-tals hits och dans i vardagsrummet får tydligen vår bebis att kikna av skratt. Han började gapskratta när jag hittade Hungry Heart på Spotify och Mr Darcy sjöng "hungry hump". (What lixom?) Bebisen skrattade mest till Jump med Pointer Sisters. Nu fattar jag varför han somnade när vi gick till Kyrkans barnsång med mammagruppen. Shake it baby!

Jag åt tjusig lunch med jobbet och kände instinktivt att det här glaset vitt borde nog inte jag dricka. Dagen efter grät min Mr Darcy och jag av glädje när två graviditetstest visade tydliga blå plus. Jag var + 1 på den finaste gästlista som finns. Vårt lilla embryo, vi älskade dig så och vi var så oroliga!

Eftersom jag var 34 år gjorde vi ett så kallat KUB-test. Vi grät igen när vi fick se vår son för första gången på ultraljudsskärmen. Och sen grät vi ännu mer, för testet visade på ökade risker. Vi fick snabbt en tid för ett moderkaksprov och instruktioner hur man skulle tvätta sig innan för att inte få en infektion. Instruktioner om att ha fylld blåsa så att de inte skulle sticka fel. Och information om risken för missfall efter ett prov.

Jag var så rädd. Sticket var obehagligt, som en metkrok ner i magen. Jag orkade inte gå till jobbet innan jag fått reda på svaret, satt skräckslagen hemma i soffan. Rädd för svaret och rädd för missfall. Läste i Mammapraktikan att omföderskor skulle kunna känna fosterrörelser nu. Då kom det. Bank, bank. Som ett slags "Jag är här mamma, jag lever!"

Sen kom beskedet med posten. Allt var normalt.

Jag var singel i 10 år. Hängde på Riche och andra ställen i Stockholm där mediamänniskor hänger i väntan på den rätte. Spenderade läskigt stora summor på sprit och cigaretter och ångest ångest ångest över fler än en lömsk Daniel Cleaver. Jag fyllde till och med 32 som Bridget i boken Bridget Jones's Diary av Helen Fielding. Det var precis då jag träffade min Mr Darcy för första gången. Ett år senare dök han upp på mitt jobb. Och efter ytterligare ett år föddes vår son.

Den här bloggen ska handla om att bli förälder. På stort allvar och med humor hoppas jag.

Just idag fyller vår son 6 månader och en av mina bästa vänner har fått sitt tredje barn, en dotter. Det är babyboom.