bridgetjonesblirmamma

...är det helt galet att det är över 20 år sen jag klippte av jeansen till shorts! Jag är typ lika gammal som Madonna eller nåt.

1988 var jag 14 år och hade avklippta jeans, tjocka tights, bombarjacka eller avklippt jeansjacka och ballerinaskor med liten stålhätta. Jag var med på det första wearhousepartyt i Sverige. We call it Aciiiiiiid! Kul att se Robyn klä sig som Yazz och andra 80-talsstjärnor på Elle-galan i fredags. Humor! Men vi som faktiskt såg ut så där på riktigt (jag hade ett slags basker i krossad sammet) skulle inte kunna klä sig så igen?

Jag beundrar tjejen som stod upp för en fyraårig pojke och slog tillbaka. Jag har sett mammor som tar hårt i sina barn på tunnelbanan. Nästa gång är det jag som säger till!

Så mycket snö! Vår son får åka pulka till förskolan. Och så snyter han sina gosedjur med näsduk. Så sött!

Så mycket snö! Vår son får åka pulka till förskolan.

Att få barn är att återuppleva sin egen barndom. De bra bitarna vill man att ens eget barn ska få uppleva. Polarn O. Pyret är bra på nostalgi. Nu kan man rösta fram gamla mönster till höstkollektionen. Och jag blir helt rörd när jag ser mönstret på mitt och brorsans gamla favoritörngott (våra kuddar var som våra snuttefiltar). Rösta!



Så klart är det 70-talets populäraste designer Gunila Axén som ligger bakom lammen.

Efter två månader med snötäckta gator har jag fått nog. Iskylan står mig upp i halsen! Vi har pärlhyacinter på bordet, men oj vad jag längtar efter sånt här:



Kolla DN på nätet.

Min son älskar armband! Och häromdagen ville han låna mina chandelier earrings och satte dem försiktigt på öronen.

Jag tror att mina jeans från H&M har växt för att de är urtvättade. Men jag ska tänka positivt. Tänk om jag gått ner ett mamma-kilo och jag kan ha en storlek mindre? Som Bridezilla (jo, nu ska jag bli det) måste jag tappa några kilon för att inte börja gråta när jag kollar klänning på rean i sommar.

För inte så längesen köpte vi ett nytt soffbord på Blocket. Ett 40 år gammalt bord, prisbelönt på sin tid. Vi älskar det! Det förra älskade vi också, arvegods från min mormor. Men det har vår son kastat omkull så att det sprack. Inte ens Karlssons Klister kunde rädda det.

Vad är ett barnvänligt hem? Hur får man till det så att det är tjusigt även i en förälders perspektiv? I ett reportage i Sköna Hem handlar det om ett barnvänligt hem i Lärkstan. Så här ser det ut:







Väldigt fint!

Jag har börjat träna. Kan man säga det när man gjort det två gånger? Igår kväll var jag stressad över en hel del saker. Sen gick jag dit. Till det läskiga gymmet och gick på pass i ful t-shirt och fula gympabyxor. Efteråt: stressen bort och alla må bra-endorfiner började verka. Hela vägen hem blev det pepp med Jay-Z.

Vilken underbar lunch! Mr Darcy och jag har tittat på ringar och bestämt oss. Fort gick det och tjusigt blir det. Proffsigt hos Herr och Fru Lohse på Hornsgatan. Tack för hjälpen! Det blir råbra! Och när jag går därifrån så kan jag inte tänka på annat än att de som jobbar i bröllopsbranschen måste ha ett riktigt roligt jobb. Så kul att till och med Ebba Von Sydow ska jobba med det!

Vår son älskar fårskinn, mjuka sjalar och nallar. Han till och med stryker bomullstussar på kinden och myser med dem! Så rart. Och nu har han hittat ett av mina reafynd i sin låda, en lite stor än så länge men ack så gosig fleecejacka. En Molo Fleecejacka. Bild från Babyshop.

Som kreatör på reklambyrå jobbar man ofta med att skapa egna världar för kundernas varumärken. Jag tycker att de som bloggar allra bäst har lyckats med just det, att skapa en egen värld. Just nu imponeras jag av Elsa Billgren och hennes fina blogg! Och jag blir påmind om hur det är att vara ung.

Tänker på min gamla goding till vän - K - som påminner om Elsa. Hon skrev dagbok och läste sorgliga dikter på kaféer, pluggade till skådespelare i London och hade hög hatt och fantastiska vintageklänningar och en enorm säng med guldknoppar där vi kunde sova tre stycken på rad utan att nudda varandra. Hemma hos K drack man te i jumbokopp från Mique och var vuxen. Vi satte upp en pjäs om olycklig kärlek och ingenting var omöjligt. Ja, förutom att bli ihop med en kille då... Haha!

Idag är K på väg till en av världens fattigaste länder med sin familj för att minska mödradödligheten. Behöver jag skriva att hon är min hjälte?

Slumdog Millionarie. Jag stängde av när de kloroformade den lilla föräldralösa pojken för att göra honom blind. Jag vill inte se barn lida. Jag vill bara se romatiska komedier. Jag vill inte se något som påminner om verkligheten.

Stöd Unicef! Som världsförälder eller ge ett bidrag direkt till katastrofen på Haiti.

Jag öppnar balkongdörren (vi har en grind framför) och skakar filten som ligger i soffan. Min son följer efter och skakar sin snuttefilt!

Jag vet inte vad som har hänt. Tre veckor ledigt och två nyblivna föräldrar som inte är lika överspända längre? Hur som helst är jag helt pirrig av förväntan. Jag orkar läsa böcker igen, jag orkar lyssna på musik igen och inspireras av Jenny Wilson, hennes blå mascara och Marcus Söderlunds video. Jag vill lära mig nya saker, sitta i skolbänken och bli en bättre kreatör och jag vill äta tjejmiddagar och träffa människor som jag är nyfiken på. Jag har de där New York-människorna nära, på Facebook och LinkedIn. Det känns bara som ett knapptryck bort. Jag är allt annat än den våta fläck jag blev av den traumatiska förlossningen.

Efter några dagar på förskola kan vi konstatera att vår son är en upptäckare. Han nöjer sig inte med att vara inne på sin avdelning, han vill vara på alla och gärna leka med äldre barn. Och han är en gullis. Han ger barn som gråter mjuka djur och nappar, han hjälper till.

Samtidigt oroar jag mig, han varken sover eller äter på förskolan. Och ingen av de andra barnen öppnar dörrar, tänder lampor, tuggar på fluffiga spegelramar eller klättrar på bokhyllorna. Men det verkar som han vet vad man "får".

Jag är så glad att han är social, utåt och inte det minsta blyg.

Jag minns min första skoldag. Min bästis och jag var så överlyckliga över att få börja skolan att vi sprang in i klassrummet. Det misstolkades att vi var busiga/olydiga.

Jag tror att min son är väldigt lycklig.

Phoebe Philo för Celine. Bilder från Style.com.

Ouuui! Fotograf bokad. Nu känns det på riktigt. Kolla in de här förtjusande bilderna! Med Carrie-skor och allt. Vilket par.

Har en väninna som alltid peppar mig, som alltid säger bra saker. Var på middag och kom hem så sent som halv två. Så sent har jag inte varit uppe på två år! Två år. Men det gick fint idag. Vi är inte lika stressade längre, Mr Darcy och jag. Nu är det pepp på att ta tag i jobbet, dagis, träning och bröllop! Tack L. Du är mitt fokus och betyder mer för mig än vad du tror.

Det finns tydligen en reklambyrå eller två där personalen klär sig som skådisarna i tv-serien Mad men. Serien har skapat ett mode. Och jag avskyr serien! Jag står inte ut med att se kvinnornas förnedring. Så det blev inte fler än fyra avsnitt. Nej, tack! Jag blir bara så pissed off. Och jag vill absolut inte klä mig så och låtsas vara med i en tv-serie. På jobbet. Hallå?!

När min son var så stor att han kunde sova tre timmar i sträck (i början ammades och tilläggsmatades det varannan) kunde jag parkera honom en lunch under bardisken på Le Rouge och äta i lugn och ro med Mr Darcy. Detta hände en gång (!) för att vara exakt och var helt underbart. Som en dejt. Annars var jag galet oavslappnad som nybliven mamma. Skälen är många. Men sen när jag blev lite mer slapp var det tvärtom med min son. Då började han krypa och sticka fingrarna i alla kontakter han såg och klättrade in i öppna spisar. Och när han började gå ville han inte vara utan oss en enda stund. Vi har liksom alltid varit med, kanske har vi lekcurlat också. Jag vet inte. Men nu! Nu! På spårvägsmuseet har de leksaksjärnvägar. Vår son älskar dem! Häromdagen kunde vi dricka kaffe och sitta bredvid och bara ta det slappt. I en hel kvart!

Det tristaste med att inte ha ett bröllop med mottagning eller fest i anslutning till vigseln är att inte ha sina bästa vänner med sig. Jag har haft äran att vara tärna fyra gånger och jag vet hur mysigt det är under förberedelserna inför vigseln.

Vi ska gifta oss. Det blir en liten ceremoni med de allra närmsta. Med en minimal budget är det här viktigast för mig: ring, klänning, vacker plats att vigas på, bröllopsmiddag för två och natt på hotell. Och fotograf. Det är ju faktiskt hur viktigt som helst. Som jag brukar säga till mina kunder om vi planerar ett event: om det inte finns på bild eller film har det inte hänt.

Vår Mutsy-vagn börjar bli för liten för vår stora lilla son som är nästan en meter lång nu. Så vi köpte en Brio-sulky på rea och fick en Babyland-katalog i lådan som den kom i. Jag bläddrar och konstaterar att vi är i slutet av katalogen. Vi är förbi nappflaskor med mjölkersättning, amningskuddar, skötbord, Bumbo-stolar, bärsjalar och babygym. Vi är vid cykelsits. I vår ska vi cykla med vår son till dagis.

Det kommer att komma ett inlägg då och då, för att komma ihåg stora steg i en mammas utveckling. Eller i mitt barns. Men inte lika ofta.

Min son är "stor" nu. Han vill skala potatis, sorterar dem i kastrullerna på bänken. Han drar rullgardinen upp och ner. Han kan sätta ihop Brio-clownen på ett kick. 15 månader och säger "ka" för katten som stryker nere på gården. Vi letar radhus och har blivit svennebananer.