bridgetjonesblirmamma

När man är 30 hetsar man kring frågan om man någonsin kommer att träffa någon, precis som Sofi Fahrman. Det gjorde jag med, men mest tyckte jag att livet var toppen. Att jag var on top. Det var nog ett av mina lyckligaste singelår. Jag undrar hur det är att vara gift. Min gamla fröken rekommenderar det. Gammal och gammal. Hon är bara 47.

Någon frågade om jag saknade min ungdom och mitt singelliv. Nix! En kväll ute eller en kort spektakulär romans värmer inte hjärtat speciellt länge. Jag har blivit som Linda Skugge som skrev om att hon aldrig ville vara singel igen. Att hon bara längtade till den dagen hon fick en kille. Hjälp, är inte hon skild nu? Kolla vad Schyman tycker!

Riktigt rolig och mycket känna igen sig från första filmrutan. Och med lyckligt slut. Se den!

Hur säger man till sin finaste singelkompis att hon ska lita på att hon är fantastisk och bara dejta på med samma kille? Och om he's not that into you som kommer det en ny som är det?

Jag är övertygad om att synkronicitet finns i våra liv och att det bara är att bejaka! Hur stor är chansen att jag startar en blogg för att skriva om hur det är att bli sambo och förälder efter 10 år som singel i storstan för att ungefär nu få ta emot gamla sparade mejl som jag skrev för exakt 10 år sen om mitt liv då? Om olycklig kärlek, jobbet på en reklambyrå och hur jag skrapade ihop till min första lägenhet. Det är knappt så att jag vågar läsa!

Lunchade med en av mina singelvänner. Som väntade på det där ögonblicket "När man minst anar det". Jag vet hur jobbigt det är. Väntade i 10 år. Dejtade massa fåniga killar och någon rar som till och med friade. Men jag var singel och förblev singel i alla dessa år. Sen plötsligt hände det. När man minst anar det!

Det kommer. Vänta du bara!

Innan jag fick barn jobbade jag som en gam i 10 år. Förutom att jobba gick jag ut på krogen 2-3 ggr i veckan och gick på nästan alla gratisfester och utförsäljningar jag blev bjuden till och jag köpte en massa skit som jag inte behövde. Jag reste på weekendresor till London, Rom, Barcelona och New York. Jag var storkund på Bokus och läste mycket fack- och självhjälpslitteratur. Jag hade koll på musik, film och glossy magasin. Det var inga problem att jobba över eller ta ett spontant beslut om att ses. Jag hade ofta kontakt med mina tjugo närmsta vänner och jag såg till att träffa dem. Jag tackade aldrig nej till en fest eller middag med jobbet. Jag hade oändligt mycket tid och jag var ofattbart trött. Ibland gick jag på yoga på Daniel Westlings gym.

Gick förbi ett skyltfönster på Sturegatan. Fastnade för en beggad bok med titeln "How to make anyone fall inlove with you". Tack gode nån att jag inte läste den när jag var singel. Då hade jag varit ihop med Daniel Cleaver istället för Mr Darcy.

När man jobbar i reklambranschen och är singel är det som heter BYRÅFEST jätteviktigt. Då kanske man kan få snogga med någon, möta mannen/kvinnan i sitt liv (ovanligt, men det händer) alternativt få ett jobberbjudande. Det sistnämnda kan i sig leda till att man får nya möjligheter att snogga och/eller möta mannen/kvinnan i sitt liv på det näst jätteviktigaste: FREDAGSÖL.

I veckan ska Mr Darcy och jag på byråfest ett par timmar. Och minnas fredagsölen för 2,5 år sedan. Puss min älskling!

När Mr Darcy och jag precis hade börjat dejta bokade vi en resa utan avbeställningsskydd tre månader fram i tiden. Nästan som ett löfte, eller hur?

Allting höll så klart på att gå åt pipan.

Det höll på att ta slut innan vi sagt "Ich bin, du bist..." Men sen kom vi nervöst till Berlin. Var det då vi blev ihop på riktigt? I den skeva vårsolen vid en boklåda med dammiga böcker? När vi åt romantiskt på Mädchenitaliener, shoppade second hand på Cash eller gick vilse i jakten på ett hippt galleri?

Vissa resor går inte att avboka. Åk med bara!

Mr Darcy har letat fram min gamla bok Singel på Manhattan av Eva Wisten. Den handlar om dejting på Manhattan och om det stora äventyret att som svensk flytta dit.

Det verkar skitsvårt att träffa någon i New York. Iallafall om vi talar om kärlek och inte bara resonemangsdejtande. Typ, vi ser bra ut tillsammans. Det verkar vara samma sak här. I Stockholm är minst hälften av alla hushåll singelhushåll. Hur kommer det sig att alla dessa singlar rör sig på samma platser och bor i samma kvarter men aldrig träffas och blir kära?

Jag gick omkring i 10 år utan att träffa Mr Darcy. Vi gick ut på samma ställen, hängde på Riche i ett helt år efter att vi träffats första gången utan att ses. Hur är det möjligt?

Det är en underhållande bok, läs den!